kroppen så långt som måjligt. Då de hunnit ned till floden släppte de benen, fattade åter liket i axlarne och gaf det en knuff så att det störtade ut i floden som uppslök och bortförde detta byte. — Se så! min gamle gosse, sade den äldre Blairzot, nu skall du ej mer stå i vägen för någon! Detta utgjorde hela liktalet öfver Celestin Goulard, kallad Rosenknoppen. — Nu, sade Pommier, skola vi anställa en sista undersökning för att se om det ej finnes något spår efter Touravois-Perizel. — Ån, mumlade Firmin, det är förspilld möda, tycker jag ... är det ej så, pappa? — Efter det gör er ett nöje, svarade den gamlo banditen eftergifvet, så kunna vi ju börja ånyo. Emellertid undersökte man förgäfves hvarje vrå af ön; allt angaf att den srrid som egt rum varit hastig och utkämpats inom en mycket trång krets. — Det finnes ej ringaste spår efter honom, sade Pommier, som detta försvinnande oroade åtminstone lika mycket som borttagandet af papperen. Låtom oss åter stiga ombord. — Ah! utbrast Blairzot, fadren, hvars fot i detsamma stötte emot ett föremål som doldes i gräset, hvad är det här för slag, en sten ... Nej ... det är en sko! — Den har tillhört Rosenknoppen, sade Firmin. — Nej. Rosenknoppen hade båda sina skor på fötterna.