Göteborgsposten – 19 december 1867, sida 1

ansigte tills han slutligen varseblef en svag rörelse, som aflockade honom ett triumferande utrop. Goulard öppnade till hälften sitt enda af dödskampen vanställda öga, såg förvirradt omkring sig och tycktes slutligen igenkänna sin patron. — Ah! utbrast han, i det han lät hvarje ord afbrytas af ett hemskt rosslande ur hans uttömda lungor, det är ni ... För sent ... Akta er ... juveleraren ... — Juveleraren? upprepade Joseph Pommier. — Ja, Leonard ... — Nå väl? — Nå väl! ... han är ej död! — Hvad säger du! utropade Pommier med feberaktig ifver, tala ... fortsätt ... Men i detta ögonblick hade Celestin Goulard utandats sin sista suck.