Göteborgsposten – 17 december 1867, sida 2

Emellertid hade båten uppnått stranden och de båda Blairzot hade bundit den sast vid en påle; sedan de rådplägat med Vincent, som oaktadt sitt eländiga tillstånd crinrade sig sin patrons befallning och för öfrigt ej kunde finna någon hjelp annat än i det värdshus hvarest han väntado honom, begåfvo de sig alla tre med sänkta hufvuden, anande det mottagande som väntade dem, till detta värdsbus. I anseende till den framskridna tiden var det stängdt, men de behöfde blott skrapa på en fönsterlucka för att deras patron sjelf, som var sjuk af otålighet, skulle komma att öppna för dem, lyst af värden på stället. Vid åsynen af Vincent Marjoux, i trasor, genomvåt, med bart hufvud, blödande och sönderrifven öfverallt, utstötte han ett rop af förskräckelse. — Urad vill detta säga? frågade den föregifne Joseph Pommier otåligt. — Förrådda! svarade Firmin, grippa på bar gerning i det ögonblick vi höllo på att lyckas! ... Inte sannt, pappa? — Ett Waterloo, svarade den gamle banditen. — Uslingar! skrek Joseph Pommier i det han h.tude dem med sina af raseri sammanknutna händer . rafven? ... frågade han häftigt för att få veta Ö iÅ vidden af olyckan. — Befriad! ... svarade Blairzot, sonen. (Forts)