Göteborgsposten – 17 december 1867, sida 2

lig motständare. Men vid första anfallet kände han att han hade en öfverlägsen person framför sig. Persern hade genast kunnat begagna sig af sina eldvapen, men det läg i hans planer att undvika buller, och i en känsla af egenkärlek ville han besegra detta vilddjur genom sin blotta fysiska styrka. Rosenknoppen försökte alla sina vanliga finter, men utan framgång; han tog sin tillflykt till sitt beryktade liftag, men äfven detta blef utan resultat. — Ah! din hund, utbrast han skummande af raseri, du känner detta tag! — Och du, svarade hans motståndares hotande röst, känner du detta? ... Med den vighet och styrka han visste spara för att använda dem först i det afgörande ögonblicket kullslog han i samma ögonblick sin motståndare, hvars fall förorsakade ett doft ljud. — Ja! ... ja, jag känner det, röt skurken, det är juvelerarens tag! ... Vänta, vänta, du skall ej lära mig det en gång till. Han ville resa sig för att rusa på sin motståndare, men hastigt som blixten störtade sig denne öfver honom och med sin jernhand bildade han ett skrufstäd omkring hans hals. Ett hest ljud utgick ur hans mun; hans lemmar skakades af en konvulsivisk rörelse och blefvo derefter orörliga. Nazir släppte hans hals och det hiskliga hufvudet med sitt ena öga, till hälften utstickande ur ögongropen, föll tillbaka utan att ens en suck hördes från honom.