Tryckt hos D. F. Bonnier. 1604. varit och stulit hos Samuelsson och att de fått sasligt mycket penningar samt äfven andra saker. Hon hade dock förbjudit honom en taga något af det stulna inom hennes hus, ty hon ville ej ha något med det stulna att göra. Under hela denna bekännelse uttryckte hen mycken förskräckelse för bokbindarnX, såsom hon kallade Eriksson, och hvilken skulle ha lofvat att mörda henne, ifall hon omtalade hvad hon visste. En lång stund försäkrade hon att hon ej visste det ringaste om hvar något af penningarne blifvit gömda, Slutligen utbrast hon halfgrätande. — Jag har allt litet mera att omtala . .. mon ... men jag törs ej för bokbindarn. Sedas polismästaren, liksom förut, lugnat hennes farbågor för denne och lofvat henne, att bon aldrig mera skall få se eller behöfva frukta för Eriksson samt att hon, i händelse af en uppriktig bekännelse skulle få vistas på tri fot, utbrast hon: — Nå, jag kan gerna säga det: Jonssons andel i de stulna penningarne ligger inmurad i apismuren. Stor sensation bland åhörarne, icke minst bland de spanande poliskonstaplarne, hvilka vändt upp och ned på hvarenda pinno i huset, utan att göra andra fynd än säcken och osten på Erikssons vind. Hon bedyrade dock att hon ej visste hvar Erikasou hade sina penningar gömda, och antagligt är, att hon icke heller vet det. För öfrigt sade hon sig ha nedgräft omkring 80 rdr, som tillhörde henne sjelf, i spånorna på ofta nämnde vind. Hon fruktade nemligen, då polisen kom, att de äfven skulle läggs händerna på dessa hennes penningar. Jonsson infördes derefter. Elsa qvarhölls i ett annat rum. J. förklarade sig alldeles oskyldig. Han och Eriksson begåfvo sig den ifrågavarande qvallen ut till ett obebodt torp, som Jousson eger u:ät Längodrag till. Detta skulle E. köpa af honom och deras mening var nu att bese possessionen. De gingo dit rakt öfver bergen och voro der till kort före midnatt. Dorefter återvände de hem samma väg som de kommit och ankommo hem något efter midnatt. Någon traktat förekom ej der homma sedermera. Hela stölden var något som J. ej det ringaste kände till. Jonsson utfördes och in hemtades i stället Eriksson. Det är sällan man kan få se en person, hos hvilken skurken är mera utpreglad i ansigte och sätt än hos denne man. Han uttrycker sig mycket ledigt och säkert och, såsom man kan vänta af en s. d. lifstidsfånge, hans kallblodighet öfverger honom aldrig. — Det är ej utan att man har någon anledning till den tron, att Eriksson kan lemna någon upplysning om den stöld, som natten till i Fredegs begicks i Lillebyn på Hisingen... började polismåstaren. — Godt om jag kunde lemna en upplysning, hr polismästare. Men som det nu är kan jag blott lemna förklaringar om min egen person. För andra kan jag ej svara. I denna ton afgaf han alla sina förklaringar. Han berättade, på polismastarons frågor, att han och Jonsson i Thorsdags qväll begåfvo sig åstad för att bese den ifrågavarande torplägenheten. Dock gingo de först ned till Majorna och köpte ett balfstop bränvin. Der språkade de en stund, men då Jonsson begärde den orimliga summan af 500 rår för lägenheten, brydde sig E. icke om att vidare tala om saken. (J. hade förut uppgifvit att han begärt 270 rdr för torpet, men att E. bjudit honom b o:t 200 och att de intet talat om annat på hela qvällen. än just om detta köp). De återvände derefier, gingo åter in till Majorna och slogo sig ned på en krog, som ännu var öppen, enär klockan icke var mer än 9 på aftonen. Sedermera följde de med några sjömän ned på en båt, som låg ett stycke ut på rivieret, och der rumlade de tills fram på morgonen, då do återvände. — Något socker hade han icke haft att bjuda på hos Elsa, utan detta var hennes. Han hade förut medgifvit att hon ej hade något sådant, då de skulle dricka kaffe. Hvad beträffade Hoffmans droppar, som han skulle bjudit på, så ginge ban aldrig sorutan denna vara. Det skulle upptaga för mycket utrymme att berätta alla de uppenbara lögner, som E. med en oforliknelig säkerhet framställde. Lustigt var emellertid då Eriksson och Jonsson konfronterades och i hvarandras närvaro fingo upprepa sina berättelser. — Hvilken ljuger nu af er, Eriksson eller Jonsson? sporde polismästaren. — Det gör den sistnämnde, förklarade E. Jonsson måtte ha varit så full, att ban icke kommer ihåg hvar han varit. Det rosolvorades att målet skulle anstå till d. 24 d:s och skulle under tiden Jonsson och Eriksson förvarae i collsangelset. Sedan de båda blifvit afförda ut i polisvakten anmäldes att Elsa hade något att tillägga. Hon infördes och yttrade: — Jag får allt bekänna litet mera. Jag flck ti digt på Fredagsmorgon af Jonsson 2 specior och 2 tioriksdalrar, och det var dem jag göm:c Säg på vinden. De ligga der annu Hon bedyrade nu, att detta var alit hvad ho visste. Knappt hade hon slutat denna bekännelse förrän det anmäldes att Jonsson ångrat sig och vore färdig att aflägga bekännelse. Hen togs åter in i sessionsrummet och berättade nu huru stölden tillgått. Eriksson väckte först fördaget. De gingo ut till Lilleby och gömde sig i sahuset tills det lidit längre fram på natten. Under siden mjolkade E. en ko och drack. Då E. varit ute och funnit att allt var lugnt, togo de en stegs och 1ppresto den mot fönstret. Båda voro inne i huset, nen J. var ej nere i köket. E var fullkomligt lugn, och lät det, då polismästaren derom frågade Jonson, som skulla denne haft den isigten att KE. ämnat xripa till den skarpa knif gom han hade i handen, fall de blifvit öfverraskade. Sjelf försäkrade han ig ha haft för assigt att springe, ifall de väckt upp ågon. Då de sedermera hemkommo, räknade E. )enningarne. J. fick af honom flera sedelbundtar ned 100 rdr i hvarje och en sedel å 100 rår. Han isste dock ej om E. gjort honom orätt vid delninen. Silfverpenningarne voro ännu ej delade. Åt , ,