Göteborgsposten – 14 december 1867, sida 1

Prof. Böttigers afskedstal till Upsala studentkår vid den hyllning kåren, efter hvad förut omnämnts, bragte den högt värderade läraren i Thorsdags i förra veckan, var, enligt Ups. P:n af följande lydelse: M. H. Det kan ej anna: än vara mig en särdeles stor glädje att ännu en gång se mig omgifven af Upsala studentkår, att helsas af dess förträffliga sångkör och att af dess välvilja och vänskap förnimma uttryck så dyrbara som dem jag här fått emottaga genom kårens ordförande kurator. Det är dock icke att undra på, om i denna glädje inmänger sig en känsla af afskedets bitterhet. Man sliter icke med likgiltighet och köld mångåriga heliga band; man skiljes icke utan saknad från hvad man länge haft kärt. Jag har, i följd af en hopplös ögonsjukdom, blifvit försatt i den sorgliga nödvändigheten att tidigare än jag anat, och långt tidigare än jag önskat och vetat, afsluta min offentliga verksamhet vid det universitet, som jag tillhört i mer än två och fyratio år. Det för mig påkostande i detta steg kan endast fattas af den, som vet med hvilken kärlek jag varit fästad vid min vetenskap, vid mitt lärarekall och, ej minst, vid mina åhörare. Inom vetenskapen kan jag möjligen hoppas att under min återstående tid ännu förmå uträtta något, men mitt lärarekall är nedlagdt och några åhörare eger jag icke mer. Mötet med dem på lärosalen var för mig alltid förr den käraste af dagens timmar. När den slog, gladde jag mig,