Göteborgsposten – 13 december 1867, sida 1

Det var Vincent Marjoux, som i medvetande att ha god tid på sig satt på en bundt säf och rökte sin pipa vid skenet från ett ljus hvars långa veke gaf mer rök an sken. Det var alldeles nödvändigt att gripa honom der för hindra honom från att rädda sig och isynnerhet från att på ett eller annat sätt varna sina kamrater. Men svårigheten bestod i att komma omkring hyddau för att uppnå dörren genom den täta vegetation som vid fullt dagsljus hindrat banditerna sjelfva. Det var också nödvändigt att skrida fram utan buller, ty hade man en gång skrämt fogeln ur nästet skulle det bli mindre lätt, äfven med Rack-Bobos tillhjelp, att åter finna honom. Det var äfven nu det förträffliga djuret som fann den bästa riktningen och man befann sig snart nära hyddans dörr. Nazir gjorde ett tecken åt sina följeslagare att stanna der och gick ensam öfver gräs och mossa, som helt och hållet förtog ljudet af hans steg, fram till dörren som stod på glänt. Han visade sig der med en pistol i hvardera handen och yttrade i befallande ton till Marjoux: — Ej ett ord, ej ett rop! Marjoux såg på samma gång mannen och pistolerna. Han kastade sig tillbaka och kunde oaktadt denna hotelse ej återhålla ett doft anskri, förorsakadt af öfverraskning och förskräckelse, men ej af lust att vara olydig. (Forts.)