Göteborgsposten – 13 december 1867, sida 1

lingen från det ankommande jernvägsståget de fyra skurkarne begifvit sig bort för att öfverfalla grefven, hade de uppnått ön just på det lämpliga ställe som den unge pagen föregående afton valt, och liksom han hade de fullkomligt dolt sin båt under pilträden. Det behöfver knappt sägas att vid detta äfventyr hade de afstått från sina vanliga drägter och i stället påtagit sjömanskläder samt hattar med vida nedfallande bräm, som ifall det behöfdes kunde dölja deras ansigten. Innan de började sin undersökning på ön, lutade AngGiang sig ned mot sin hund, smekte honom och tilltalade honom med några ord. Det förträffliga djuret viftade med svansen, reste sina spetsiga öron, vädrade och skrapade i marken under ett sakta morrande, . — Låtom oss vara uppmärksamma! yttrade hundens herro till sina vänner, Rack-Bobo ger till känna att det finnes någon qvar på ön, — Det kan åtminstone ej vara många, återtog Nazir, men händerna på era vapen, mina herrar, och låtom oss då först försöka alt få syn på denna fiendtliga reserv. Anamiten sköt fram sin hund, som förstod att det var fråga om att åter liksom föregående afton passera genom det täta snåret och förde dem utan hinder och utan att de erhöllo en enda skråma ända fram till hyddan. Nazir lade ögat intill en springa och kastade en blick in i rummet. Med ett tecken förkunnade han för sina följeslagare att blott en enda person befann sig inne i hyddan.