Göteborgsposten – 12 december 1867, sida 1

rizel ville förvissa sig om att under deras frånvaro, så kort den också varit, ingenting ovanligt inträffat på ön. Då intet oroande tecken märktes, lät Perizel höra en hvissling som han tre gånger upprepade. Han lyssnade en sekund, fyra sekunder och den femte hörde han sin signal noggrannt återgifven. — Det djuret Marjoux var sålunda ej på sin post! mumlade han i det han skakade på hufvudet. Framåt nu, men sakta! tillade han till roddaren. Tack vare Firmins skicklighet och hans eget skarpa öga, gled båten snart rakt in i den lilla bugten. — Blixt och dunder! brummade Goulard, hvad det här går långsamt! — Vill du tiga, du! utbrast Perizel alltid försigtig Innan han tillät någon gå i land, sökte han med blicken genomtränga mörkret i småskogan och yttrade blott ordet: — Kärlek! ... En sekund förflöt och Marjoux röst hördes svara: — Och hemlighet ! Detta var lösen, men Marjoux hade utan tvifvel lidit af kölden på den fuktiga plats der han haft sin post, ty hans röst var hes och det lät som om han blott med svårighet fått fram orden. — Hugg i och bind fast! skrek Perizel till honom i det han kastade linan i land. Vincent Marjoux lät först i detta ögonblick se sig, fattade linan och gjorde sig i ordning att binda den om ett träd.