Göteborgsposten – 11 december 1867, sida 2

långa årtag mot den ö, hvarifrån de voro komna, derunder iakttagande en tystnad som gjorde det dåd de med sådan djerfhet begått om möjligt ännu mera rysligt. Om ett åkdon passerat fram på korsvägen, så skulle, mörkt som det var, de båda små flickorna, hvilka. lågo tvärsöfver hjulspåren, ovilkorligen blifvit krossade under bjulen. Himlen tillät ej denna nya olycka; det var ej en fara, det var en hjelp som den skickade dem. Så snart båten blifvit gjord loss, kom en person framsmygande utefter husen, buskarne och murarne samt anlände till platsen der försåtet egt rum. Denne person hade icke mindre goda ögon än Firmin Blairzot eller var åtminstone tillräckligt van vid att se i mörkret för att utan alltför stor svårighet kunna urskilja föremålen; för öfrigt är det sannolikt att han hört det ångestskri som en af de små flickorna uppgirvit, och orsaken hvarföre han ej genast kom till deras hjelp var att han ej tyckte sig med någon utsigt till fördel kunna inlåta sig i en så ojemn strid och föredrog att stanna qvar på sitt gömställe. Han rusade nu fram till de båda flickorna i det han darrande frågade sig sjelf huru långt banditerna kunde ha drifvit sina våldsamheter. Han upplyftade dem hastigt och befriade dem från munkaflarne som höllo på att qväfva dem. Derefter undersökte han dem i det han kände på deras ansigten, armar och bröst samt reste sig slutligen med en suck af lättnad.