Göteborgsposten – 11 december 1867, sida 2

tänkte på deras välgörares öde och i sin oskuld var hon förtviflad öfver att ej kunna komma honom till hjelp. Den andra lilla flickan lyssnade med en egendomlig uppmärksamhet och flera gånger darrade hennes hand i sin ledsagares. De anlände på detta sätt till porten framför byggnaden. Innan han ringde, yttrade den unge mannen till dem: — Nu äro ni i säkerhet, mina små vänner; vilja ni ge mig en omfamning till afsked? — Ja, gerna, sade Isabella i det hon sträckte sina båda armar mot honom. — Nåväl! och du? frågade han den andra. — Ack! utbrast denna, gripen af en rörelse som var ovanlig hos ett så litet barn och i det hon gaf akt på hvarje böjning i hans röst, jag skulle önska ... jag skulle önska ... — Hvad då? — Att ni sade mig om ni är min vän, Desiråö, som jag älskade så mycket och som befriade mig från herr markis Asperginos? — Omfamna mig, lilla toka, yttrade han med en viss häftighet för att dölja sin sinnesrörelse. Huru kan du tro något sådant och hvad har jag för likhet med denne Desirö? — Ni har hans röst och är god och hurtig som han! — Tusan! hon lockar fram tårar i mina ögon, dender lilla ungen! ... Se så, sansa dig Ali! sade han för sig sjelf. (Forts,)