Göteborgsposten – 11 december 1867, sida 2

— Gud vare lof! utbrast han, jag var riktigt rädd! De små bytingarne ha sluppit undan för bättre pris än jag fruktade! Skurkarne ha ej haft tid att begagna knifven. Han började gnida de små flickornas händer, blåsa dem på pannan, i det han gick från den ena till den andra, utan rast och utan partiskhet. — Se så, mina små vänner, fatten mod! ... Skurkarne äro borta ... Låten se att ni kunna sätta er upp! ... De voro ännu halfdöda af skrämsel; som denna röst emellertid ej hade något oroande i tonen och då de ej framför sig sågo mer än denne ende person som egnade dem sina omsorger, lydde. de. — Oh, min herre, sade Isabella, ha tjufvarne gått? — Ja, min älskling; se så darra ej så der. — Och herrn, vår gode vän? ... frågade Adele, menande grefven som ville kallas på detta sätt af sina skyddslingar. — Han skall återkomma ... sade den unge mannen, ty det var en helt ung man; han skall åtarkomma ... Jag hoppas det, tillade han helt sakta, i det han riktade en ängslig blick mot den vilda ön. — Är det riktigt säkert att han skall återkomma? frågade ännu en gång barnet. — De ha ej dödat honom, eller hur? tillade Isabella. — Nej, nej; de skola ej döda honom! Se så, ni äro krya nu, eller hur? Nåväl! framåt! Han tog dem en vid hvardera handen och ledde dem framåt vägen. Isabella fortfor med sina frågor, i det hon oafbrutet