jemt sorgsen och sökande att emellanåt genom vänliga ord lugna den lilla Adles smärta. Barnet lyssnade med vördnad, men hennes tårar flöto, oaktadt hennes försök att tillbakahålla dem. För hvarje uppmaning yttrade hon med sin ljufva och klagande röst: — Ack, men jag skall icke råka min stackars mamma mera! — Jag skall låna dig min mamma. Hon skall vara för oss båda, sade Isabelle. — Ack! madame Denise skall ej älska mig så mycket! Stackars mamma, och hvad hon var olycklig! — Det är sannt, yttrade Isabelle, och så ha äfven vi varit, innan herrn kom. — Nog, mina barn, nog, yttrade grefven, som smärtsamt upprördes af dessa naiva yttranden. Han trädde nu in på gångstigen. — IIvad det är mörkt på denna lilla väg! hviskade Isabelle i det hon tryckte sig intill den gamle. — Ha! utropade Adele, som följde Isabelles exempel, jag såg något röra sig under häcken. Det var Perizel, som reste sig upp. — Icke ett ord, icke ett skri, yttrade han med befallande och hotande röst. Plötsligt syntes de fyra banditerna stående upprätt likt fyra svarta spöken omgifvande den lilla gruppen. M. de Larsigny förstod genast med hvilka han hade att göra, men icke troende att man ville åt något annat än hans börs och ur, sökte han icke att mot det dystra röfvarbandet göra ett onyttigt motstånd.