dra stegs afstånd. Men säkert är att det icko är en ensam person. — För tusan, utropade den enögde, kansko har han fått sällskap under vägen! — Ja, det är någon med honom. — Dj-n! utbröt Blairzot, detder invecklar saken. Se väl efter min gosse! — Det är besynnerligt, jag ser blott hans höga vixt, och jag hör bullret af sex fötter. — Hvad vill detta säga? Han har väl icke sex fötter heller. — Jo! — Hvad är det du pratar der? frågade den enögde. — Jo, han för med sig ett par barnungar. — G64t, detta här blir annat af och gör det ganska krångligt. — Ah, nej! förklarade Perizel i sin egenskap af expeditionens chef. Goulard och jag taga hand om gubben. Är din munkafvel i ordning, Celestin? — Tror du, att jag någonsin försummar något? — Godt! jag har mina rep i ordning. Ni Blairzot far och son få ta hvar sin af ungarne och stoppa till munnen för att hindra dem från att skrika, och om de visa sig trilska så kasta dem i vattnet, så blir den saken klar. — Pappa, yttrade Blairzot d. y., det är det bästa, icke sannt? — Ja det är sannt, yttrade den gamle banditen. — Men nu få vi tiga, sade Perizel, man nalkas. — Grefve de Larsigny kom verkligen närmare, allt