Göteborgsposten – 10 december 1867, sida 2

få ord han utbytte med portvakten erfor han att tiggerskan var i ett beklagausvärdt tillstånd, hvarefter hans först u ucna steg upp till kyffet der der den sjuka låg. Mycket öfverraskad öfver att erhålla ett besök, hvilket på detta ställe aldrig händt henne, tycktes hon nästan hemta nytt lif; hon tog gubben för en läkare. Han kände henne på pulsen, betraktade henne mycket uppmärksamt och försökte att framställa några frågor till henne. Ack! det var det sista stadiet af utmattning. Krafterna voro alldeles uttömda; pulsen slog blott omärkligt och med ytterst långsamma slag. Grefven, som under sina välgörenhetsutflykter hade blott alltför mycket fått vänja sig vid dylika situationer, skickade genast efter en stärkande dryck och en prest. Sedan lä kemedlet gifvit en dags lindring åt den döende, försökte han att äfven skänka moralisk lindring. — Kära ni, yttrade han, edra sorger gälla ju förlusten af er dotter? — Min dotter! upprepade hon med ett uttryck omöjligt att återgifva och med blicken riktad mot himlen, der hon hoppades återförenas med henne. — Nej, yttrade grefven, på detta sätt uttydande hennes smärtuppfyllda blick, nej, er dotter är icke död! Ett plötsligt skimmer upplyste detta bleka anlete; madame Dubois gjorde ett försök att resa sig upp och fästande sin brinnande blick på sin välgörare, utropade hon: — Min dotter lefvande! — Ja, yttrade den gamle, som för ctt ögonblick smickrade sig med att ha utfört ett underverk, ja, Adle lefver!