Göteborgsposten – 10 december 1867, sida 2

— Nej, låt mig omfamna henne! Hon skall ha min sista suck och min sista tanke! Han fann att sista ögonblicket var inne och hade icke hjerta att taga barnet ifrån modren. — Hvad jag är lycklig! yttrade ännu en gång den olyckliga. Välsignad ni, som jag har att tacka för det mina lidanden upphört. Äfven dig mitt barn, tillade hon med allt svagare röst, måtte Gud välsigna och må han skydda dig för de sorger som dödat din mor! Ah, hvad är det jag känner? — Mamma! utropade barnet, som med förfäradt öga följde förändringen i modrens drag, hur är det kära mamma? — Jag ser ... ej ... mera stammade den döende . Ack mitt barn, bed för mig, jag välsignar dig. Hennes hufvud föll tillbaka på hennes hufvudzärd af halm, hennes händer lossnade långsamt från barnets midja, kring hvilken hon hållit dem sammanknäppta, och hennes spensliga armar föllo ned på täcket. Den gamle och barnet föllo på knä och höjde gemensamt en bön, som den lilla Isabelle efter dem upprepade. Presten inträdde midt under denna scen, men du han skulle tilltala henne, märkte han att hon redan utandat sin sista suck. Han lutade sig andäktligt öfver henne och lade krucifixet på hennes färglösa läppar. — Sof i frid, kristliga qvinna, sade han. Dem som mycket lidit varda mycket förlåtet. (Forts.)