Göteborgsposten – 10 december 1867, sida 2

— Adele det är verkligen hennes namn. Ack; min herre! Må jag se, må jag omfamna henne, och må sedan den gode Guden taga min själ. — Ja, ja, ni skall få se henne, men lugna er, skona edra krafter. — Mina krafter! sade hon med ett sönderslitande småleende. M. de Larsigny hade lutat sig ut öfver trappan, uppför hvilken man kom till vindskammaren, och ropade på den lilla flickan som skyndsamt kom upp åtföljd af Isabelle. Det lilla rummet var så trångt att denne senare måste stanna utanför. — Adele, mitt äslkade barn! sade den stackars modren i det hon sträckte sina afmagrade armar mot barnet. — Mamma! ... kära mamma! utropade flickan, och hvad jag har begråtit dig! — Och jag dig då! Men låt mig se dig, res dig upp der framför mig, så att jag ser dig väl... Ah, min herre, hvad hon är stor och vacker! ., . Ack kom, kom närmare intill mig på det att jag må omfamna dig! Och du är lycklig, mitt barn? — Ack ja, mamma, denne herre är så god emot mig. Han skall äfven fatta förbarmande med dig ... han har lofvat det. — Tack, min herre, sade den döende, o, tack, tack! Han lutade sig öfver henne för att lugna hennes öfverretning som var farlig för en så bräcklig organism och ville taga barnet ur hennes armar. Men hon yttrade: