jemnåriga, med hvilka han gjort resan och som båda två voro ännu mera sorgsna än han sjelf, ty ofta sågos de aftorka sina tårar. Mera rörd än han ville låta märka af denna dubbla smärta, fann han några vänliga och tröstande ord som han isynnerhet ställde till den flicka hvilken han ledde vid sin högra sida. Men barnet grät då ännu häftigare och yttrade: — Mamma .., min stackars mamma, skall jag då aldrig mer få återse henne! ... aldrig ... aldrig! Härpå svarade den andra lilla flickan med sin barnsliga och rörande röst: — Trösta dig, min stackars Adele, vi skola älska dig så högt, och hon skall ha ett vackert kors på sin graf i den stora kyrkogården ... Är det icke så, min herre? — Jo, min lilla flicka, sade gubben, jo du skall vara vårt barn; dn skall vara Isabellas syster och madame Tournaire skall älska och vårda dig liksom henne. — Det blir ej detsamma, svarade barnet; det blir i alla fall ej mamma! Denna lilla gråtande flicka var ingen annan än Vinaigrette, en af Asperginos offer, hvilken Leonard fordom, då han aflägsnade sig, tillika med så många andra anförtrott åt grefve de Larsigny. Den förträfflige gubben ryggade aldrig tillbaka för en handling af ädelmod; det tycktes att han, hvilken alltid led af en sorg som kanhända aldrig skulle försvinna, fann en tröst uti att vara andra olyckligas tröstare. Hans boning vid Seinens strand var en verklig koloni, befolkad