våra råämnens utförsel sordelaktigare beläget in Stockholm och under alla omständigheter kommer att stå mera i beröring med den stora verldsmarknaden än Stockholm. Detta är nu en gång så, och hvarken Stockholms stadsfullmäktige eller Nya Dagligt Allehanda?, Fäderneslandet et konsorter kunna häri åstadkomma någon ändring. Vi önska uppriktigt, att jernvägsstyrelsen måtte nedsätta taxan för samma artiklars försändning med den bansträcka, sem förer till Stockholm, i samma proportion som hitåt — det skall ingen ändring göra i förhållandena, utan fastmera ännu en gång till komplett evidens ådagalägga, att Stockholm ej mera kan i merkantilt hänseende mäta sig med Göteborg. Vi önska det äfven derföre, att icke någon grund må förefinnas till missnöje öfver mannamån i detta hänseende, hvarigenom redan vunna lättnader för jernproduktionens lyftning och utveckling i vårt land ej må af kortsynta bygdeintressen åter borttagas. Fosterlandets, det stora helas bästa gäller framför det enskilda intresset, och de äro i sanning icke billighetens och rättvisans målsmän, hvilka af det enskilda intresset och afunden förledas att motarbeta en affärsverksamhet, hvilken befinner sig i gynnsam utveckling och skall i en framtid dritva vårt lands näringar ut i en riklig blomstring. Kreditlagstiftningen inom vårt land tarfvar i flera hänseenden stora förändringar. En bland de vidrigaste bestämmelserna uti densamma är den rättighet den gifver den enskilde medborgaren att låta för skuld häkta den andre medborgaren, hvars personliga frihet sålunda beröfvas honom. Vid flera riksdagar har fråga förevarit om upphäfvandet af denna lika oförnuftiga som barbariska lag, utan att man likväl allt hittills kunnat få den afskaffad. Äfven vid det stundande riksmötet hoppas vi, att densamma skall komma under förhandling och att billighetens röst der skall kunna ljuda med mera eftertryck än hittills, isynnerhet som man i andra länder nu ej blott kommit till insigt at denna lags orimlighet, utan äfven upphäft den. Vi sade, att den är både oförnuftig och barbarisk, och vi skola med några få ord bevisa sanningen häri Den är oförnustig, ty den beröfvar just den för skuld häktade tillsället att kunna förskaffa sig medel att gälda sin skuld. Den fattiges enda reella tillgång är väl produkten af hans arbete. Men alldenstund staten ej kan bereda arbetstillfälle åt de bysatta, likasom det väl är omöjligt att kunna ålägga dem tvångsarbete, så förhindras de just genom bysättningen från tillfälle att arbeta och dermed från möjligheten att åstadkomma den produkt, som är den sattiges enda tillgång. Alldenstund det är med tillgångarne man betalar sin skuld, beröfvas äfven den fattige genom bysättningen förmågan att betala sin skuldl. Staten gör det sålunda möjligt för den ene medborgaren att kunna för obestämd tid beröfva den andre hans personliga frihet, om denne icke vill eller kan förmås att göra cession, i hvilket fall bysättningstvånget upphör. Lagen är således redan i sig vanmäktig, ehuru på samma gång barbarisk. Den är barbarisk, alldonstund den sätter en menniskas personliga srihet jemnbördig med penningar, och kan, då den drabbar härdt, fränrycka en familj dess enda stöd samt försänka den i djupa bekymmer, ja, armod och elände, emedan det finnes fall, då en person ej kan skrida till cession, för att icke beröfva sig och de sina för längre tid all utsigt till erhållande af lifvets nödtorft. Bysättningstvånget hvilar för öfrigt på något, som det ligger i tidens sräfvan att i högsta möjliga måtto inskränka, neml. på konsumtionskrediten och dennas missbruk. Konsumtioaskrediten är i och för sig en oegentlighet, emedan den förleder menniskor till att lefva för någon tid öfver sina tillgångar, tills slutligen det ej går längre och gåldstugan öppnar sina portar. eller en cessionsansökan inlemnas, sålunda i sin mån bidragande till rubbningar i det allmänna förtroendet. Genom konsumtionskreditens stora utsträckning i vårt land ha äfven konsumtionsartiklarne ansenligt ; drifvits upp i pris, emedan de ordentligt betalande måste kläda skott äfven för de oordentliga, på det försäljaren ej må underkastas omedelbara förluster. Om bysättningstvånget upphäfves, skall denna kredits missbruk äfven komma att å säljarnes sida minskas, ithy att det ligger i deras intresse att då indraga på de s. k. utborgningarne. Härigenom skall