Göteborgsposten – 9 december 1867, sida 1

din-Beys orm är ingenting i jemförelso med denna fruktansvärda stämma och dessa lågande ögon! Om jag ej hastigt dragit undan min hand, skulle lejonet helt visst ha uppslukat den. — Sålunda har du ingenting scott? — Ingenting annat än detta ofantliga hufvud som uppfylide hela gluggen. Oh! tillade kurtisanen, ännu darrande vid minnet af sin sinnesrörelse, Aga-Nazir hade rält, det är ej en vanlig boning dender, och jag skall aldrig mer vara honom olydig! ... nej hvad ni än må råda mig till och huru brinnande min önskan än är att genomtränga hans hemligheter! ... Det uppstod några ögonblicks tystnad; hon tänkte på den fara hon lupit vid denna dörr, Saint-Väliez tanke gick ännu längre tillbaka. — Nå slutet på äfventyret? frågade han efter denna paus. — Det är alltsammans, svarade den unga qvinnan; är det ej nog och hvad skulle ni ha önskat mer? — Hur såg er perser ut, när ni återsåg honom? Hade ej lejonets rytande ingifvit honom något misstroende? — I sanning ni har ej den minsta idse hvarken om honom eller hans karakter. Det är en man, öfverlägsen alla andra. Ingenting som rör honom kan jemföras med det alldagliga lifvets förhållanden. Jag drog mig darrande tillbaka i mitt rum och trodde att han skulle följa efter mig med vildt, hotande utseende samt förebrå mig för min olydnad. — Liksom Riddar Blåskägg? ... inföll Saint-Valiez hånande. Det var hans rättighet.