Göteborgsposten – 9 december 1867, sida 1

— Ingenting af allt detta; lika litet som han nägonsin gjort en häntydan på mitt försök att få se afrikanarens ansigte, lika litet har han talat eller skall han tala med mig om mitt nattliga spioneringsförsök. Jag återsåg honom på morgonen, klädd i sin guldbroderade sidenrock, med fötterna instuckna i maroquinstofflor, skägget parfymeradt med rosenessens; han fattade mildt min hand, kysste den och yttrade, i det han betraktado mig med sitt ljufva något melankoliska småleende, med sin harmoniskt klingande röst: — Goddag, min stjerna, har intet moln fördystrat era drömmar? Jag skulle svara honom när jag såg Mirza inträda, ödmjuk och smeksam som en King-Charleshund. Han fästo på mig sina stora glänsande ögon, som nu voro helt milda, och kom att stryka sitt vackra hufvud mot mig. Nazir räckte mig en bit socker som låg på bordet, jag gaf den åt lejonet som sträckte ut sin långa svans på mattan och helt beskedligt lade sig ned. — Förunderlig! ; oerhördt! utropade Saint-Valiez. — Och ni tror, återtog kurtisanen i det hon häftigt reste sig upp och rynkade sina svarta ögonbryn,, att jag skall låta sticka ut mig hos en sådan man af en sådan lolla som dottern till er juvelhandlare! Ah! han hvet ej med hvem han har att göra denne Portin! Jag skall stängs in både honom och hans Christine i lejonburen, förrän jag afstår platsen. — Mycket bra! ... utbrast baronen; ni är mycket skön i er sinnesrörelse, min dotter! ... Nej, jag skrattar