Göteborgsposten – 6 december 1867, sida 2

— Jag säger att det är en ödets skickelse att du haft förtroende för mig. Portin är en skurk! -— Ja, är hån ej det? — Och hans dotter är en liten ränksmiderska! — Säg hellre en stor! — Men jag svär dig att innan detta giftermål blir afslutadt skall han få med mig att göra. — Godt! ni lugnar mig. — Hvad säger din pascha, din aga, din Perlfurste om dessa båda intriganter? — Han? ... ingenting, han håller god min. — Han misstänker således ingenting? ... — Jag upprepar det ännu en gång för er, han ser till djupet af hjertat, men lägger ej sina känslor i dagen. Alla, tillochmed den enfaldige Thdåobald, mottager nan med största artighet. — Huru! Thöeobald också! ... Alltså hela Portinska familjen! Var då lugn; har Theobald äfven fått tillträde i huset, är affären misslyckad; han skall säga för många dumheter för att göra vår inblandning i saken öfverflödig ... — Ah! ni återger mig modet! Ty tänk er, Fernand, huru förfärligt det skulle vara att på detta sätt se sig beröfvad en man som man älskar! ... — Och som eger millioner ... det vore hårdt, jag inser det fullkomligt! Men lita på mig, mademoiselle Christine är ännu ej furstinna! ... Ah! det är sannt, har ni följt de båda råd jag sist gaf er? — Hvilka råd menar ni?