Göteborgsposten – 6 december 1867, sida 1

— Det är ju rörande! En man som ej vägrar er nå gonting! ... Ah! jar förstår att ni ej bör vara angelägen alt hinna till upplösningen! Det är underbart. Ty utan att förolämpa dig, kira vän, får jag likväl säga att det fanns en tid då du var den personifierade nyckfullheten. — Det var derföre att jag ej älskade, sade hon. — Sublimt! gudomligt! utropade han. De gör orätt i alt stanna vid de första sidorna i denna sköna bok; om jag vore i ditt ställe skulle jag, långt ifrån att frukta upplösningen, tvärtom påskynda den, och efter man ingenting nekade mig, skulle jag blifva sultaninna i verkligheten och till rangen. — Tror ni att jag ej tänkt derpå? — Åh, verkligen? Nå, jag har också sagt för mig sjelf, att för att vara så trogen, måste min Faustina ha något i bakgrunden; men efter hvad jag kan förstå, så låter persern, som ej tyckes vara något dumhufvud, oss vänta bra länge på saken, alldeles som om han misstänkte att er ömhet står i förhållande ej till hvad ni mottager, utan till hvad ni eftersträfvar. — Skämta ni, min vän, så mycket ni behagar, om det kan trösta er; det hindrar ej min lycka. — Mycket bra! Men förklara mig nu i din ordning hvarföre du, då du eger så stort inflytande öfver denne asiat, ej söker betrygga din ställning. — Dertill finnes måhända flera orsaker, svarade hon tankfullt. — Låt höra dem; du känner mig alltför väl för att betvifla uppriktigheten af min önskan att se dig lycklig.