Göteborgsposten – 5 december 1867, sida 2

— — —— hvisselsignal icke synnerligen hög och synnerligt egendomlig. Omedelbarligen hörde de till svar ett la-i-tou af Blairzot d. y., som kunde sjunga tyrolervisan, och ljuset blef åter tändt. — Ahl! det var väl, yttrade en af de ankommande, jag trodde att de skälmarne flyttat. — Deder! invände hans följeslagare. Så dumma äro de väl icke! Hvar skulle de kunna ha det bättre och säkrare? — Ingenstädes, det är sannt. Jag tror, att de äro der allesammans! — Hvad det beträffar, så var jag säker derom. Han passerade förbi den andre och visade sig framför dörren till kojan. — God afton! yttrade han. Ett ifrigt och bullrande god afton besvarade hans helsning. — Jag för till er hr Joseph Pommier. — Må han inträda. Välkommen hr Pommier, vår patron! — Godt, godt! mina vänner! svarade den föregifne Joseph Pommier; men gör litet mindre buller! — Ursäkta, yttrade Pörizel kallad Touravois, det är blott uttryck af belåtonhet. — Behagar ni? fortfor han och räckte honom en butelj, hvarest en del bränvin fanns qvar. — Tack! gif min del åt Marjoux. Han är nog törstig! Han såg sig omkring och tillade: — Ni ha släckt ljuset, det var förståndigt; man vet