Göteborgsposten – 5 december 1867, sida 1

ger er. Det enda är att man icke mera kallar henne mill Portin utan syster Amalia. — Jo det var en affär! För f-n! juveleraren är skyldig dig cn god skadeersättning. Har man sett en sådan liten markatta! — Händelsen är, sade Firmin Blairzot, att jag hade hört sägas det hon blifvit skickad till klostret efter att ha stött sig med sina dagars upphof. — Gif akt! afbröt Blairzot den äldre. Det kommer någon. — Lat honom komma då, yttrade Goulard. — Försigtighet är säkerhetens moder, yttrade den gamle banditen och utsläckte ljuset. Alla fyra lutade sig bort mot dörren och lyssnade. En båt nalkadss ön, men utan att taga så många försigtighetsmått som den förra. Den bar likasom den förra tvenne individer, men de tillhörde håda bipedernas slägte. Den som rodde kinde till farvattnet; han nalkades med trygghet det ställe hvarest fiskrarne brukade landa. Detta ställe utgjordes af en liten bugt som på båda sidor omgafs af gamla pilar, hvilkas rötter badades af strömmen. De fastbundo båten vid en af pilarne och började gå mot hyddan på den beqvämaste och rakaste vägen. I hyddan rörde man sig icke och banditerna, alltid försigtiga, hade fört händerna till sina gördlar, med hvilka hvar och en var försedd under sin väst och i hvilka de hade vapen. De båda ankommande hade samma tanke, och för att undvika ett misstag, utstötte de mellan läpparne en liten