Göteborgsposten – 5 december 1867, sida 1

sakramentet, som blänkte mellan tvenne ljus. Åh det var ett vackert stycke guldsmedsarbete, på hvilket M. Cambrai skulle lånat mig mycket penningar. Allt tycktes vara lugnt, och jag trodde att nunnan, som höll vakt längst fram i koret slumrat in eller åtminstone var försjunken i gudliga betraktelser; hon rörde sig ej och lutade hufvudet mot bönstolen. Jag smög mig ohörbart fram, jag hann till altaret och utsträckte redan armen; åh! Dessa nunnor äro dock förtretliga; de hade utställt så många ljusstikar och blomstervaser, att jag stötte till en af dessa; den föll och gjorde ett fördömdt buller. Slut på hemligheten; vakthafverskan vaknade, fick se mig, och började skrika! ... Ja, dender hade en röst som förslog, jag har den ännu i mina öron! Det kom folk från alla håll; nunnorna från ena sidan, trädgårdsdrängar och sakristaner, kaplanen och jag vet icke hvad för slags folk allt från den andra. Jag var alldeles instängd. — Ingen utsigt att komma undan! inföll Blairzot den yngre; var det icke så pappa? — För f-n! svor Rosenknoppen, hvad jag skulle klappat om alla de der nöten! — Du! ja det är möjligt, men jag kunde det icke. Men det besynnerligaste är: Vet ni, hvem som tog fast mig? ... Jag har kännt igen henne, lika väl som jag känner er, då jag fick se henne. Det var hr Portins, juvelerarens egen dotter. — Icke möjligt! — Så möjligt, att det verkligen händt såsom jag sä