Göteborgsposten – 4 december 1867, sida 2

nu öppen och genom densamma utträngde ett rökmoln, bakom hvilket man med svårighet kunde se ett svagt ljus, hvilket dock, tack vare de tjocka och knotiga trädstammarne samt det tjocka löfverket, icke kunde upptäckas på längre afstånd än några steg ifrån hyddan. Denna hade hvarken fönster eller skorsten, och dörren var den enda öppning som konstruktörerna af denna koja hade gjort på densamma. Det är sannt att den öfvergifvenhet, hvari kojan sedan lång tid hade stått, till nämnde öppning lagt åtskilliga andra i form af stora remnor. De mest olägliga bland dessa syntes nyligen ha blifvit tillstoppade med mossa, som blifvit uppryckt i närheten, men ännu fanns tillräckligt många qvar för att lemna fritt tillträde åt ett vinddrag hvilket kom ljuset att lifligt sladdra. Asylen var för öfrigt säker och beqväm, tack vare svårigheten att komma till ön och de skyddande träden. Man kunde således derstädes bivuakera i full trygghet. Det var detta som de individer gjorde, hvilka vi nyss omnämnt och som skulle rättfärdigaf polisens uppmärksamhet men säkerligen icke tillockat sig tillfälliga promenerandes förtroende. De voro derstädes fyra till antalet, utsträckta. eller sittande på en bädd af qvistar och rökande enorma pipor, från hvilka utgingo de rökmoln hvilka vi nyss observerat; flera dryckeskärl, till en del tömda, stodo midt ibland dem, vid sidan af en ljusstake hvilken bar starkt tycke af att vara stulen i en kyrka. Vi skola ej trötta våra läsare med en lång presenta