Göteborgsposten – 4 december 1867, sida 1

Nazir anmärkte ordet det var redan en ledtråd. — vi missbruka furstens godhet, yttrade listigt juveleraren, som darrade på stolen der han satt. Lat oss vå, mitt barn. Persern tryckte en kyss på den unga flickans hand. Hon blef purpurröd af gjädje. — Kom snart tillbaka, yttrade Nazir vänligt! Man känner den unga flickans häftiga karakter. — Oh, pappa! utropade hon så snart de kommit ut på hotellets gård; hvad han är vacker. — Tst! yttrade den försigtige borgaren. Jag tror icke heller att du misshagat honom ... Men det fordras klokhet ... skicklighet ... och ... jag säger dig icke mer än detta. Det behöfdes icke mera för att hon skulle förstå honom. — Ack, pappa, sade hon leende åt sina egna tankar; nej det är omöjligt, det skulle vara alltför herrligt. Under allt detta hade Asperginos, som flyttat sina penater och artister till Saint-Germain, icke saknat tillfällen att der möta vissa personer, af hvilkas talanger Saint-Valiez vid tillfälle brukade begagna sig. Asperginos förde till Nazir en biljett af följande innehåll: — Flykten har lyckats. Påerizel har anländt. Han gör sig beredd på något elakt streck. Härpå svarade agan lakoniskt: — Man måste veta hvad det är. Svaret anlände samma afton med elektriska telegrafen: — Alltför allvarsamt att skrifva om. Skicka Ali. Nästa bantåg förde Agans page till Saint-Germain