Göteborgsposten – 4 december 1867, sida 1

smakade på de orientaliska konfityrerna och drog med sin vackra och skälmska mun ett par rökmoln ur narghilån. oo Har ni icke något annat barn än mill Christine? frågade persern välvilligt. Denna enkla fråga verkade alltid på juveleraren likt en dolkstöt. — Förlåt, excellens, jag har en son, som likaledes skulle blifva mycket smickrad af att presenteras för er. — Nå vil, ni bör taga honom med er hit en dag. Och ni har ingen syster, m:ll Christine? Mäster Portin tog genast ordet från sin dotter. Samtalet började få en vändning som blef honom alldeles för obehaglig. — Hon hade ... hon har en ... ers excellens, sade han förvirradt. — Ni bör då äfven taga henne med. M:ll Christines syster bör liksom hon sjelf vara en blomma eller en stjerna. Tag henne med, då ni kommer tillbaka, nr Portin. — Ers excellens öfverhopar mig med godhet; men detta beror icko på mig ... Min äldre dotter, Christines syster hade en särskild kallelse. Hon är sedan tvenne år i ett kloster. — Och jag är mycket ledsen deröfver, tillade Christine. — Jag har låtit förklara för mig hvad dessa kloster vilja säga. Det finnes sådane som äro mycket stränga, säger man. — Ja gudnås, yttrade Christine med sin vanliga ifver och utan att bry sig om de stora ögon som fadren gjorde; karmeliterklostret, der min stackars Amelie är