Göteborgsposten – 3 december 1867, sida 1

eformer än någon af hans företrädare, äfvenI om att hans andel i postverkets ojemförligt i ättre skick nu emot förr, är större än man ust nu af särskilda anledningar vill tillerkänia honom. Allmänheten förbiser tvifvelsutan, itt alla förbättringar inom postverket medföra ökade utgifter och att detta verks tillgångar måste tagas i betraktande, innan reformer kunna beslutas. Jag är fullkomligt viss derpå, att frih. Staöl v. Holsteins efterträdare icke på sin meritlista efter sjutton års chefskap skall kunna uppföra lika många ändamålsenliga åtgärder, verkställda med lika väl beräknad sparsamhet, ehuru jag visst icke vill bestrida möjligheten deraf, att efterträdarens åtgärder kunna blifva omtalta med mera åcelat. Emellertid är frih. Staöl v. Holsteins mer än fyrtiäriga embetsmannabana nu asslutad. Han har innehaft ett stort antal ansvarsfulla befattningar, och vid hvarje tillfälle då en sådan blifvit honom lemnad, har ingen rättvisligen kunnat bestrida hans lämplighet dertill. Man har aldrig bestridt honom en utmärkt embetsmannaskicklighet, stora juridiska och administrativa kunskaper, skarpsinnighet, snabb uppfattning och ovanlig arbetsförmåga. Redan vid 26 års ålder blef han assessor i Svea hofrätt och förordnades kort derefter till revisionssekreterare; blef under tiden hofrättsråd och kallades, endast 38 år gammal, till ledamot i högsta domstolen år 1840. — Det var vid denna tid, som den gamle justitieministern grefve Rosenblad, såsom han ututryckte sig, ständigt bar sin asskedsansökan i fickan. Carl XIV Johan förklarade sig villig att mottaga och bifalla den, så svart en fullt lämplig efterträdare kunde föreslås. Grefve Rosenblad sade sig känna endast en, och samtlige statsråden delade hans åsigt — nemligen att frih. Stael v. Holstein vore den ende. an är för ung, anmärkte den gamle monarken. Man skall vara ung för att nu kunna mottaga den hundtjensten, svarade den kärfve Rosenblad; jag ansvarar för Staöls lämplighet. Konungen uttänkte emellertid en syndig öfvergångsåtgärd. Grefvo Rosenblads afsskedsansökan beviljades, och till hans efterträdare utnämndes s. d. justitiekansleren grefve TrolleWachtmeister, men utan att på förhand blifva tillfrågad om han ville mottaga justitieministersportföljen. Hans afsägelso inkom, enligt beräkning. Nu möter intet hinder att nämna Staöl v. Holstein, sade konungen. Men oaktadt de enträgnaste uppmaningar alt mottaga förtroendet undanbad sig trih. Staöl v. Holstein detsamma bestämdt och lät ej öfvertala sig, och gretve Posse blef då Rosenblads efterträdare. Påföljande året kallades frih. S. till statsråd, en utnämning som fullkomligt gillades äfven af den tidens opposition. När efter Carl Johans död konung Oscar valde en ny och liberal minister, blef frih. Staål v. Holstein uttryckligen af konungen anmodad att qvarstanna i konseljen. Under den period som derpå följde stod konungen och konseljen i det vänskapligaste förhållande till de libe rala, och det var med anledning deraf som kung Oscar längre fram, sedan bladet vändt sig, hade det qvicka infallet: Å1844 voro de liberala så betagna uti mig att de af pur förtjusning ville äta upp mig, och 1848 beklagade de djupt, att icke så hade skett. Då konung Oscar plötsligt förändrade politik och i sammanhang dermed beslöt att bilda en ny minister, entledigades älven frih. S. Åtgärden från konungens sida beslöts så skyndsamt, att statsrådet Wern, som dagarne förut på permission rest till Wermland, först vid sin återkomst fick kunskap derom att han för formalitetens skull borde ingifva sin afskedsansökan. Från denna tid förvarar man en rolig