Göteborgsposten – 2 december 1867, sida 2

DU nob, alldenstund han ännu ej misströstade om att finna utvägar att skaffa sig den erforderliga summan och i anledning af de många furstliga förmälningar hvarom nu underhandlades köpa diamanten. Han drog sig tillbaka förtjust och plågad på samma gång. Denna ofantliga diamant gick ej ur hans hufvud. Den blef en verklig mara för honom, en fix id6 och alla de skatter han sett förorsakade honom nästan svindel. Då han återkom hem, fann han Saint-Valiez som väntade på honom för att få närmare underrättelser. — Nå väl! denne perlfurste? frågade baronen honom vid inträdet. — Faustina har ingenting öfverdrifvit, baron; låt mig försöka återfå min syn ... jag är förbländad. — Huru! det är då verkligen sannt? — Det vill säga att det öfverstiger hvad jag föreställde mig ... — Det är sålunda sagolikt? — Sagolikt, ja, ni har funnit rätta ordet ... men verkligt, verkligt! Ni vet att i fråga om ädelstenar så bedrar jag mig aldrig. Nå väl! tillade han i en mera uttrycksfull ton, man skulle kunna tro att denne nabob eger Saverlys hemlighet, hemligheten i do fyra volymer man frånstulit oss! ... De båda bundsförvandterna stodo efter dessa ord stumma, darrande och feberaktiga. En hemsk glans lyste i deras blickar, en omätlig girigbet aftecknade sig på deras anletsdrag. Baronen afbröt först tystnaden och yttrade med hopknipna tänder: