Göteborgsposten – 2 december 1867, sida 1

— Så mycket värre, så mycket värre, sado persern lugut i öfvertygad ton. Ali återkom med ett skrin af svart trä, inlagdt med silfver, som han lemnade till Aga-Nazir. Denne tog en liten nyckel af stål och guld och öppnade försigtigt skrinet. Han tog derefter upp åtskilliga ädelstenar af en sällsynt storlek, som han lemnade åt juveleraren. Ett ögonkast var tillräckligt för hans erfarenhet att uppskatta deras värde. Men han kastade en desto längre och uppmärksammare blick på perserns lugna ansigte. — Ni har rätt, utbrast han, dessa stenar äro mycket sköna, och ni nedsitter alltför mycket era diamanters förtjenster, ers exellens. Deras slipning, ehuru enkel den är, är dock ej utan sin förtjenst. Med bibehållande af deras dimensioner har man funnit medel att gifva dem ett sådant utseende som höjer deras värde. Se här till exempel en briljant, som det fattas föga för att vara jemförlig med det bästa jag sett i den vägen. Jag skulle aldrig kunnat tro, efter de prof jag hittills haft på ert lands konstfärdighet i denna riktning, att man der kunde utföra så vackert arbete. . — Vi kunna sålunda göra affärer? — Jag skall åtminstone ej sätta mig deremot. Men ni talade om en svart diamant. — Se här är den; den har blifvit tagen i en mina, hvaraf jag är egare, men som förut aldrig bragt en sådan dyrbarhet i dagen. Var säker om att ifall ej min resa