Göteborgsposten – 30 november 1867, sida 2

SAA. ss Råttegåängsoch Polissaker. Poliskammaren. Fortsatt ransakning hölls i går med häktade mälaregesällen Johan Petter Carlsson, tilltalad för att gencm fickstöld ha från snickaregesällen Johan Edvard Brunbäck tillgripit en summa af 53 rdr. Såsom läsaren torde erinra sig hade Carlsson tvingat sig på Brunbäcks och hans broders sällskap. Dessa begge individer hade samma dag som de råkade ut för Brunbäck haft den i mensklighetens anualer gudnås jemförelsevis alltför sällsynta lyckan att få arf. Carlsson hade på krogen fått kasta en blick ned i den guldgrufva som doldes i Brunbäckz portmonnä och hvilken, som sagdt, i riksmynt kunde uppskattas till 53 rdr (arfvet hade ursprungligen gått löst på 56 rdr). Carlsson hade fattat tycke för arfvet — han hade begagnat alla möjliga medel för att få det öfverflyttadt på sig, slagit omkull Brunbäck på ett nykterhetsvärdhus, blåst ut ljuset, trefvat i hans fickor och slutligen blifvit vid alltsammans. Vid förhöret i går framdukade Carlsson under skenheliga miner, hvilka skulle hedrat en licensierad missionär, så inöfvade och så fula voro de, en hop historier, sådana tjufvar bruka tillgripa, vidhöll sin vid förra förböret gjorda uppgift om att han visserlig n hittat 25 rdr i förstugan på ofvannämnda nykterhetsvärdshus, Hugodahl benämndt och i Örgryte socken beläget, men att han blott upptagit dessa för att förvara dem åt Brunbäck som han ansåg ha tappat desamma. Då det vid förhöret omnämndes hvad som redan förut uppgifvits att Carlsson på Hugodahl flera gånger uppmanat Brunbäck att lemna honom sina penningar emedan han sjelf Åakulle taga kassan om hand, yttrade C. Ja, det var fallet, emedan han hade sina ponningar så vårdslöst. Hvad beträffade att han skulle släckt ljuset i rummet, kunde C. omojligen erinra sig något sådant. Det upplystes att Carlsson dagen sedan stölden blifvit begången infunnit sig hos en målaremästare bos hvilken han arbetade och dervid uppdukat åtskilliga besynnerliga historier. Så hvde ban beråttat att han qvällen förut varit ute på ett litet trefligt rummel? med Brunbäckarne, och att den ene af dem förlorat sin portimonnä, men som B. sutit i famnen på en käring var det troligt att denna tagit portmonnäen. B. skulle slutligen ha blifvit utkastad och en tom portmonnä kastad efter honom. Sjelf hade C. i förstugan sedan detta skett råkat en person som sagt till honom: Jag fruktar att herrn kommit i sällskap med skojare. Då herrn ej ser mig ut att vara en sådan, är det bäst att herrn går sin vägt. Mälarelärlingen Svensson hade denna dag fått penningar af C, hvilka denne var skyldig honom. Nykterhetsvärdshusidkerskan Lovisa Svensson berättade att Carlson samt de tvenne Brunbäckarne denna afton inkommit hos henne, Hon hade iakttagit huru Carlsson omkullkastat Brunbäck, släkt ljuset och för öfrigt burit sig högst besynerligt åt. Han hade äfven räknat Brunbäcks penningar hvilka denne sodermera tagit ifrån honom. Slutligen hade hon sedan alla tre gått ut ur rummet hört huruledes Brunbäck frågade hvart hans penningar tagit vägen. C. hade flera gånger yttrat till Brunbäck: Jag skall taga bättre vara på dina penningar än du kan goral, hvarvid han velat tillegna sig desamma. Brunbäck erinrade sig ej att han frågat efter sina penningar. En fabriksflicka Anna Mandal bekräftade i hufvudsaken hustru Svenssons uppgifter. Dessutom hade hon hört buruledes B. i förstugan ropat att han förlorat sina penningar, hvarpå C. bad att få känna efter. C. frågade då hvad det var lör papper han hade i fickan. — Det var sluträkningen på min arfvedel, yttrade B. i ömklig ton. Det intygades för öfrigt at! B., då han på Hugodal räknade sina penningar lagt ned allesammans hopvikta i fickan och att han ej gerna kunnat tappa de 25 rdr som C. uppgifvit sig ha hittat, utan att han på samma gång äfven förlorat de öfriga. C. hade då han häktades icke en skilling qvar af hela fångsten. Målet remitterades till Säfvedals häradsrätt, och skulle Carlsson fortfarande i cellfängelset förvaras. Det ovanliga skådespelet af en lurad smålänning företeddes i går i poliskammaren. Det var dock icke glädjande, ty smålänningen grät, han var ung och gjorde samma intryck som en kattunge hvilken råkat i en obehaglig situation Historien var den att smålänningen, hvars namn var Carl Angust Andersson, råkat i sällskap med en äldre affårsman med låg panna, slickadt hår och mjukt väsende, vid namn Per Mårtensson. Denne hade enl. Aug. Anderssons berättelse gjort upp köp med A. om 357 s. smör, för hvilket skulle betalas 11 rdr pundet. Som emellertid Mårtensson ej hade pengar, föreslogs det, att M. skulle försälja smöret å torget under det att A. skulle stå bredvid och uppbära de penningar som skulle tillfalla honom. A. aflägsnade sig ett ögonblick för att aflemna ett parti om 75 Gä. som blifvit