Göteborgsposten – 30 november 1867, sida 1

8 förm ddagen. Priset är för helt år 15 Rdr, en afgift af 8 öre för petitrad eller dess utrymn lagasinsgatorna, hos C. D. Eggers, hörnet af Ko attighusgatan, hos Enkefru Jansson, N:is 7 8 Bengtsson, i Redbergslid; å hvilka samtliga ställer postanst. vid Borås-Herrljunga-Wenersborgs jernbanan och 8.8. B., Lysekil, Fjellbacka, Strömstad, Smaalenenes amt i Norge, Linköping, Motala, Skeninge, Wadstena, Ödeshög, Jonköpings(und. Gislaved), Kronobergs(und. Markaryd) och Malmöhus län (und. Skanör), Misterhult, Målilla, Oskarshamn, Cimbrishamn, Blekinge samt Utlandet. Paketpostkontoret är öppet kl. mellan 9—10 f. m samt 6—7 e. m. — Måndagen d. 2 December. Jernvägen: Snälltäg afgär till Stockholm kl. 6, f. m. — Blandadt tåg afgår till Stockholm kl. 7,40 f. mA — Meteorologiska Uppgifter. 7 24 3 og bluui: Ley : 29 8 Å05 —05 NNV. 1 Elart. — 2 25.749 F— 0.5 N. 0,5 i:0o— .830 4 a4.8 Lugnt. D.0. — Veckokrönika. Tre taflor ur lifvet. — Öamjuker er! — Kommunikationen till lands mellan staden och Majorna. — Ett onödigt påbud. — Följderna deraf. — Låtom osd repartisera! — Tasvelutställning på Börsen. — Utbrott af inbrottsmanien. — Det ser mörkt ut! — Bra marecheradt! — Mindre Teatern, — En vacker debut. — Sällskapet P. B:s tillämnade soir6e. — Arbetaresöreningens soirkor. — Ännu en gång Den skäggiga underdamen. — Också ett qväde. Det är en vacker Söndags-morg9on. Från det högblå fästet strör solen sitt guld öfver naturen, som står skön och herrlig, iklädd sommarens yppiga skrud. Ängarne dofta, i trädens lummiga kronor uppstämma bevingade skaror jublande hymner till Skaparens lof och i fjerran mana klockorna från det landtliga templet menniskorna att instämma deri. Morgonen är lugn och sval, en lätt vestanfläkt kommer träden att darra liksom af en helig rysning och insjöns klara spegel att krusas lika lätt som kärlekens första, ljufva leende krusar ungmöns rosiga läppar. Från alla håll närma sig helgdagskädda skaror den lilla kyrkan som ligger der i den lugna viken infattad i lummiga lundar som en svan i en bädd af sjögräs. Det ligger trid öfver menniskornas anleten liksom öfver naturen och i sina hjertan uppstämma de en ödmjuk tacksamhetssuck till alltets upphofsman, som skapat verlden så skön. Det är vid middagatiden långt borta i Södern, der naturen i ännu xppigare fägring ler emot menniskorna än i det enkla nordiska landskap, vi nyss tecknat. Solen har gått in i tjocka moln, som dystra och hotande stigit upp vid horisonten. Annu några ögonblick och orkanens fruktansvärda ande skakar sina mörka vingar öfver det nyss så leende landskapet. — Med omätlig kraft rycker han skogens mäktigaste jättar ur deras fotfäste vid jordens barm, krossar han fasta murar som det sköraste glas, låter han regnet och hafsvågorna blanda sina tårar med de arma menniskobarnens, hvilkas rop af förtviflan och jemmer dö bort i de lössläppta elementernas vilda tjut. Olveralli förstörelse och död, ett monniskolif väger icke mera än ett sandkorn på råttvisans våg i den Allsmäktiges hand, en enda sekund är nog för att jemna med jorden eller sänka i halvets djup, hvad svaga menniskohänder behöft åratal för att uppbygga! Och bäfvande i sitt hjertas innersta ödmjukar menniskan sig för den straffande fadern, hvars vägar äro för henne outransakliga, men dem hon i sin ringhot måste vörda. Det är afton högt uppe i Norrland. Snön saller i stora slockar och yr lekfullt in genom springorna i en tsattigmanskoja djupt inne i skogen. Det är mörkt, men intet ljus är tändt i den låga boningen; der är tyst som i grafvens lugn, ej underligt, ty der inne har hungersnöden bjudit sig till gäst, men ännu finnes der rum för en, för honom den bleke engeln, som är menniskans sista och bästa vän. Utsträckt på en eländig bädd ligger här en stackars moder och omkring henne har en skara små krupit tillsammans, liksom kycklingarne församla sig under hönans vinge. Intet bröd finnes i stugan; det är redan på tredje dagen