Göteborgsposten – 29 november 1867, sida 2

men tack vare de kräkmedel hon sick blef hon räddad. Det tycks att den ifrågavarande herrn var angelägen om att man ej skulle få veta detta. — Säg 1 korthet hvad du har att säga. — Jag skall vara kort, eftersom herr öfverläkaren vill det. Det var verkligen mycket illa. Ehuru det unga fruntimret blef återställdt till helsan förklarade man henne död. Den rike herrn låtsade sig vilja ställa till en ståtlig begrafning och jag fick i uppdrag att besörja om kistan. Hon var beslagen med bly, och det behöfdes ej läggas ett lik deri för att den skulle kännas tung nog. Underläkaren fogade anstalt om att låta det unga fruntimret obemärkt komma ut vid ett tillfälle då åtskilliga personer voro på besök, bland hvilka henneg beskyddare befann sig, och medan de gingo ut genom porten, tillslöt jag den toma likkistan. Vid min eviga välfärd svär jag er att detta är rena sanningen. — Det är bra; gå till ert arbete talas vid ... — Men ni har lofvat mig att om jag sade allt ... — Brukar jag ej hålla mitt ord? — Ack jo, helt visst! Jag blir då ej afskedad? ... Oh! tack, tack, herr öfverläkare ... Han aflägsnade sig under bugningar och tacksägelser. — Ni finner, min vän, sade doktorn småleende, att er skyddsling, som sannolikt skulle dött af den behandling hon fick ifall hon lidit af det onda för hvilket man behandlade henne, nu blef återställd just emedan hon var sjuk af något helt annat. (Forts,) .,. Vi skola vidare