Göteborgsposten – 28 november 1867, sida 3

IlIvarjehanda. Grönländsk logik. För några år tillbaka, då grönländarne icke kände så väl till europerna och de europeiska förhållandena som de nu göra, bodde i danska kolonien Upernavik två danska handtver karo. Den one af dem var af godhjertad natur och brukade ofta gifva penningar och matvaror åt en af infödingarne, som under den hårda vintertiden brnkade komma och bönfalla honom om hjelp. Den andre dansken deremot begagnade sig at en rakt motsatt metod för att bli qvitt den efterhängsne grönländaren och kastade regelbundet ut honom hvarjo gång han infann sig. Emellertid lyckades grönländaron en gång fånga ett par renar, hvarpå han genast skyndade sig till den handtverkaren som brukade kasta ut honom och förärade denne ett ansenligt stycke renkött, hvaremot den som brukade hjelpa honom fick bli utan. Förargad öfver denna oförklarliga otacksamhet kallade denne senare grönländaren till sig och frågade honom om han icke hade något kött till honom också. Nej, det är alltsammans slut, blef svaret. — Dot var icke vackert af dig, sade dansken då förebrående, att du lät mig bli alldeles utan ; jag har dock alltid hjelpt dig, då du vari nöd och nu har du istället gifvit bort köttet åt honom, som ständigt visade dig på dörren, då du anropade hans hjelp! Gronlåndaren blef synbarligen mycket förvånad öfver denna förebråelse, men svarade derpå: Jag gaf köttet åt den mannen som aldrig lyssnade till mina böner, emedan jag tänkte att han sjelf måtte vara mycket fattig och behöfvande efter som han alltid behandlade mig så afvogt; du hade deremot alltid något att gifva och deraf drog jag den slutsatsen att du aldrig beböfde något. Ridån å Stora Operan i Paris. Man vill veta att ridån till scenen i det nybyggda präktiga operahuset i Paris skall komma att inrättas i likhet med den på Pergola-teatern i Florens, Bruket att ropa in omtyckta artister är i Italien drifvet till sin höjd och för att undvika det tidsödande uppoch nealallandet af ridån, kanske 7 å 8 gånger på aftonen lör hvarje artist, hittade man på att låta honom eller henne tränga sig fram mellan ridån och proscenium, hvilket dock såg föga majestätiskt ut för en triumfator och dessutom naturligtvis var icke litet genant för artister, begåfvade med en viss embonpoint. Då föll man slutligen på en bättre ide. Pergola-teaterns ridå föreställer nemligen framsidan af ett med pelare rikt smyckadt tempel. Till höger och venster finnes en Öppning eller dörr, försedd med rika draperier af rödt sammet. Den inropade artisten kommer na på ett nobelt och passande sätt ut genom den ena dörren, går tvers öfver scenen, bugande och med banden på hjertat, samt försvinner baklänges genom den andra dörren. fe AT a a 2 TT EESAEEEA EES