Göteborgsposten – 28 november 1867, sida 2

— —— — — väl kände Saint-Valie för att sakna en man värd så mycket förakt. Alltifrån den tid då hon trädde i fördindelse med honom, vet man att hon blifvit inblandad i de flesta af hans nedriga intriger. Hon hade honom på sina fem fingrar som man säger, och den likgiltighet hvarmed Razir tycktes lyssna till hennes berättelser, så värdefulla för honom såsom upplysningar i de saker som lågo honom mest om hjertat, eggade den sköna berättarinnan att yttra sig ännu oförbehållsammare. Det var sålunda som han erfor detaljerna af Annettes inspärrning hos Pigochard, det försåt man lade för det stackars barnet, hennes oväntade befrielse genom Mazikoff; vidare Cambrais och baronens skändliga handlingssätt att genom falska handlingar fullborda på en gång Jean de Ruzolles ruin och den olycklige Simon Tournairees förderf. Öfver dessa senare ömständigheter låtsade persern bli upprörd; han förklarade dem för omöjliga, oerhörda och började l ende komplimentera den unga qvinnan för hennes sällsynta uppfinningsförmåga. — Uppinningsförmäga! utropade hon; jag har ingenting uppdiktat af allt detta! — Min sköna vän, invände Nazir, alltjemt lugn och småleende, det är ej möjligt att sådana menniskor finnas och lefva ostraffadt midt i detta samhälle, som synes mig åtnjuta en så hög grad af civilisation, som är försedt med så många medel att vaka öfver och straffa brottslingar! ... (Forts,)