Göteborgsposten – 27 november 1867, sida 2

igenom den eviga moralen hämnar de qvinnor som äro värda högaktning för de andras fräckhet. Detta är ej en afvikelse från ämnet utan en förklaring för att låta förstå huru Paustina, som skrattade åt det ok som var pålagdt en annan, sjelf underkastade sig ett annat lika tyranniskt ok. Hon hade aldrig kunnat frigöra sig från detta inflytande, emedan, huru förderfvad hennes natur än var, var Saint-Valiez det i ännu högre grad. Men i dag frigjorde hon sig för första gången från detta inflytande, men endast för att låta sig beherrskas af en annan, som med ett intagande yttre förenade en jernvilja och som egde något som baronen saknade, nemligen det fremmande och hemlighetsfullas oemotståndliga trollmakt. — Jag vill ej göra dig några förebråelser, yttrade Saint-Valiez, men det är nu åttonde gången som jag är här och första som jag träffar dig hemma. — Det är sannt, svarade hon i likgiltig ton, jag har knappt tid att då och då komma hit några sekunder och se till detta skräp. — Detta skräp! upprepade Saint-Valiez med sitt sarkastiska skratt, i hvilket lysande palats har ni nu varit för att med sådunt förakt tala om ett af de vackraste husgeråd i Paris? — Ack, ni skulle ej kunna förstå det, min vän. Det är en helt annan sfer. Dessa asiater stå i förfining långt framom er! ... Såg ni mig i går i Boulognerskogen i hans kelesch med spann ä la Daumont? — Jag tillochmed helsade på dig, men du kände ej igen mig.