Göteborgsposten – 27 november 1867, sida 2

3 — Verkligen! det var derföre att jag ej såg er, var öfvertygad derom, sade hon i nedlåtande ton. Än i förrgår på operan? — Du var strålande ... af skönhet och diamanter. — Alla dessa diamanter tillhöra mig. — Han måtte vara frikostig den der persern; du bar väl diamanter för omkring trehundratusen francs. — Ni vet då ej hans namn? — Aga-Nazir, tror jag? Han var medlem af ambassaden som för en månad sedan lemnade Paris och har qvarstannat under förevänning att ha intressen att öfvervaka för sin monark. Tror du att jag skulle kunna vara likgiltig för en person som vetat utmärka en qvinna, hvilken är mig så kär som du? — Jag lyckönskar er; ni är alltid den bäst underrättade person i Paris. Men min kära aga har ännu ett annat namn. — Verkligen ! Åhja, när man är så rik, kan man bestå sig denna lyx. Skulle det vara närgånget att fråga hvilket detta andra namn är? — Ingalunda; han kallas Perlfursten. — Aha! då förvånar jag mig ingalunda öfver din utstyrsel i förgår och lika litet öfver denne österlännings näsvishet att ha förvärfvat sig den dyrbaraste loretts i Paris gunst. — Ah fy! ni säger detta på ett sätt, Fernand, som om ni vore förargad. — Det tror du väl ej, hoppas jag.