Göteborgsposten – 27 november 1867, sida 1

— Oh! icke jag min herre! sade den lilla flickan full af blygsel och med tårarne i ögonen. Han betraktade henne mera uppmärksamt, såg henne på närmare håll, talade några ord för sig sjelf och frågade derefter hastigt: — Huru heter din mor? Barnet svarade tvekande: — Man kallar henne madame Denise. — Och ditt namn, tillade han plötsligt, är Isabella? — Det är sannt min herre, men huru vet ni? ... Han förde ner handen i sin ficka, öfverlade en stund och gaf derefter åt hvardera af barnen endast två sous. Derefter fortsatte han sin väg till hotellet, men nu med betydligt snabbare steg än förut. När tiggarne valt sig en viss trakt, är man säker på att der beständigt återfinna dem. En alltför stor frikostighet och för många frågor skulle utan tvifvel ha uppväckt oro hos dessa barns mor hvilken den unge pagen var angelägen att återfinna, hvilket bevisades af den skyndsamhet hvarmed han begaf sig att meddela upptäckten åt sin herre. Låtom oss här förklara att Denise Tournaire blifvit förkrossad af den dom, hvarigenom hennes man såsom förfalskare dömdes till tio års tvångsarbete, och råkat i de mest tryckande omständigheter. Stolt och hård som man vet att hon var, hade hon ej ett ögonblick tänkt på att återvända till sin familj; en galerslafs hustru skulle endast mottagas med förakt och skulle bli ett föremål för den allmänna afskyn i byn.