Göteborgsposten – 26 november 1867, sida 2

för att betrakta kistans innchäll Eddin-Bey var den mest häftige, den mest otålige af de fyra. i Ett rof af förvåning hördes från alla fyra. — Intet! ... intet! ... Annette Aubrys. likkista var tom, den hade aldrig mottagit något lik. VII. Tiggarne. Paris, hvarest alla menniskor tyckas rika, hvarest tiggeriet är förbjudet, påminner tyvärr om liknelsen om de hvitmenade grifterna. Vi känna intet ställe, Italien undantaget, hvarest tiggarne äro så talrika och hvarest de ikläda sig så många olika skepnader för att komma till samma mål. Ä Vi tala naturligtvis ej om de privilegierade tiggaro som inkomma på våra gårdar under förevänning att anställa musik, celler som utdela vigvatten, eller som öppna grindarno, eller som passa på i hvarje gathörn med on tafla och en bundt blyertspennor hängande kring halsen. Till kategorien af icke privilegierade tiggare höra; de barn som förfölja oss med en bukett violblommor eller dylikt i handen, ända tills vi gifva vika för deras efterhängseuhet och skänka dem den sou hvarom de bedja. Staekars små! Sakna ej det mynt ni kostar till dem, Det kommer ( Te mm 4 mm en — PA — JR