Göteborgsposten – 26 november 1867, sida 2

— Jag får dem ecåällan fyllda, svarade sångerskan; men jag behöfver så litet för att lefva. — Det är sannt, ni är ensam, ni! — Ack! ensam sedan lång tid tillbaka, svarade hon med en suck, och det är just källan till mina olyckor, mina sorger. — Ja, hvem har ej sådana! Ni inser väl att äfven jag måste ha utstått förfärliga lidanden för att ha underkastat mig att drifva detta yrke med mina barn. — Ja, ni har era barn, ni! Jag deremot her förlorat min dotter, en liten flicka som skulle vara vid er ålder och som var så öm, så älsklig. — Är hon död? — Nej, svarade den stackars qvinnan djerft snyftande — man har stulit henne ifrån: mig! Min man dog af sorg, jag har förlorat allt mod och se här hvart sorgen och fattigdomen bragt mig! — Er man är död! utropade tiggerskan med barnen i en ton som : nästan lät afandsjuk; ni är lycklig, ni! — Lefver er man? — Bättre: vore om han ej gjorde det, både för honom och oss! svarade hon i bittor ton. Den andra qvinnan vågade ej striicka sina frågor längre ty hon förstod att här stod olyckan i förening med brottetHon tycktes äfven vara begåfvad med mera finkänslighet och ha en bättre uppfostran än hennes medtäflerska. Hon erfor en djup rörelse, som hon med möda kunde dölja, då den lilla flickan mildt ädd till sin mör: 0 2 Hgv sd att s)AHI åi BANOR wibdäösbon ud at