Göteborgsposten – 26 november 1867, sida 1

Han förde dem till den mest aflägsna delen, och vid den tid då srämmande personer skullo lemna densamma, öppnade han on stor samiljgraf, liknande ett kapell, hvars vård var anförtrodd åt honom, samt lät dem instiga der. För säkerhets skull låste han dörren efter dem. De fingo vänta der en ganska lång tid. Vid nattens inbrott sågo de genom ctt galler nattronden gå förbi. Derefter tilltog mörkret och naturen företedde för dem en dyster anblick. Efter en stund blef det stjernklart och detta bidrog ännu mer att förröka dysterheten af den plats de hade framför ögonen. Öfverallt hvita kors, grafstenar, pelare af granit och marmor. Det fordrades att vara lika härdade som våra hjeltar för att ej orfara en viss hjertklappning under sådana omständigheter med ett sådant mål för ögonen, De hörde klockorna slå timma efter timma; det var först klockan elfva, då de ej mer hade något att frukta af ronden och då såväl väktarne som den öfriga kyrkogårdsbetjeningen hvilken ej hade tjenstgöring lågo i sin första sömn, som grafven skulle öppnas. För att förstå allt bör man slutligen tänka på att det enda målet med allt detta var den yngstes af de båda vännerna hopp att bland den älskades qvarlefvor kunna uppsamla några af hennes lockar, ovärderliga reliker för hans ömhet, såvida grafven ej uppslukat allt. Då klockan slog elfva, hördes slutligen steg närma sig. Det var de båda männen. Med dem i sällskap hade man ingenting att frukta. De buro de nödvändiga verk