Göteborgsposten – 26 november 1867, sida 1

melse med den stackars Annettes växt; blyet hvarmed den var beslagen gjorde henne temligen tung. Som grafven var belägen på en af de mera upphöjda platserna af kyrkogården, hvilken är mycket ojemn, hade markens torrhet bibehållit träet oskadadt. — Ett riktigt vackert fodral, det hir, yttrade dödgräfvaren, ett riktigt vackert fodral, kan man verkligen säga. — Hon blir dock svår att öppna, mumlade den andre. — Vi skola genast gripa verket an, återtog den förste i det han sökte bland sina verktyg. Eddin andades ej mer; han hörde ingenting af detta profana samtal som skulle upprört honom. Hela hans uppmärksamhet var egnad åt denna likkista. Nazir höll sig tätt bredvid honom, i det han bevakade hans minsta åtbörder för att förekomma hvarje oförsigtighet. Öppnandet af kistan gick långsamt, ty den var tillsluten med den yttersta omsorg. Efter kraftiga ansträngningar mot locket, började det slutligen braka och derefter att gifva med sig. Tuaregen föll på knä för att vara den förste att betrakta de sorgliga lemningarne. De båda minnen, som ej underlåtit art göra sina anmärkningar sing emellan öfver denna passion som sträckte sig på andra sidan grafven, vexlade ett ord med afseende på främlingens känsloutbrott under det de fullbordade lockets aftagande. . Slutligen var detta gjordt. Hvarochon närmade sig