befallning han fått hållit sig på ett visst afstånd men som nu hastigt närmade sig. — Min vän, sade han till honom, jag har kännt den person som hvilar under denna sten, jag var henne djupt tillgifven, hon hade lofvat att följa mig då jag skulle vända tillbaka till mitt land ... Befallande pligter ha hindrat mig från att förr komma och göra detta sorgliga besök. Denna graf är henne ej värdig. Jag vill att en grafvård upprescs åt henno som mera öfverensstämmer med min djupa sorg öfver hennes förlust. Men för närvarande önskar jag att återse henne. — Hvad säger ni? ... utbrast kyrkogårdsvaktaren som trodde sig ha missförstått honom. — Jag säger att jag vill betala allt som fordras, allt hvad man begär, men jag vill återse de kära qvarlefvor som denna grafsten betäcker. — Alltså att hon skall uppgräfvas? — Det är allt hvad som behöfves ... — Ursäkta mig, min herre, sade mannen, men det är blott medlemmar af hennes familj, hennes närmaste anhöriga som kunna erhålla hvad ni begär: dessutom fordras det åtskilliga formaliteter ... — Hör på, min vän. Jag är främling och kan cj åberopa några sådana anspråk som ni talar om. Emellertid finner ni väl att jag ej har några misstänkta afsigter, att det är sorgen, endast den djupa sorgen som ingifver mig denna tanka. Jag vill knäböja framför dessa sorgliga qvarlefvor och se huru döden behandlat den som var mig så kär ... Skulle det kunna vara brottsligt och omöjligt?