det preussiska Schlesien. Prenssen vill ha fred med annexion af hela Tyskland. Italien vill ha fred med Rom till hufvudstad. Situation uttrycker sig kort, men träffar hufvudet på spiken. Kejsar Napoleons trontal har i sjelfva Italien vunnit erkännande. Landets mest framstående tidningar uttala sig gynnsamt öfver detsamma, hvilket är en aktningsvärd omständighet och antyder, att franske kejsaren ingalunda är så opopulär i Italien, som isynnerhet de tyska tidningarne velat påskina. Nazione säger, att Napoleon med mycken frihet behandlat frågan om de sista oroligheterna. Man ser med tillfredsställelse, att kejsaren förklarat, det Frankrike betraktar Septemberkonventionen bestående, sålänge den icke är ersatt med en ny internationel akt; man kan deraf sluta, att de romerska provinserna skola öfverlemnas åt sig sjelfva och att interventionen miste snarast upphöra. Opinione menar, att Italien ej kan vara annat än belåtet med att i kejsarens tal se det af preussarne uttalade omdömet bekräftadt, att kejsaren är Frankrikes främste statsman. — Diritto förklarar, att talet, betraktadt från de franska intressenas ståndpunkt, hållits med stor finhet och innehåller mycket riktiga tankar. — Gazetta qJItalia säger, att talet gjort ott gynnsamt intryck och att det med stor skicklighet berör alla inre och yttre frågor. — iltalie tror, att talet ej innehåller något, hvaröfver man behböfver oroa sig, och om Italien deri icke finner sina förhoppningar ofördröjligen uppfyllda, skulle deri ej heller ligga något, som bör göra det modlöst. Stormen i Italien har således lagt sig, hvilket bådar godt sör ett kraftigt steg hän mot en lösning. Denna betingas dock af konferensinbjudningens antagande. La France vet nu att berätta, det påfven efter ett längre samtal med franske gesandten i Rom, grefve de Sartiges, principielt antagit konferensinbjudningen. Den otficiösa Etendardsäger, att underhandlingarnes närvarande ståndpunkt tillåter hoppet om konferensens sammanträde om några veckor. Man tyckes, häraf att döma, i Paris se saken i bättre dager, än annorstädes. Åtminstone berättas, att följande samtal egt rum mellan engelske gesandten, lord Lyons, och en annan person. — Nå, sade denne; konferensen går ju framåt ? — Ja, svarade lord Lyons, den går — med en likkista på ryggen. Frankrikes blåa bok bekräftar, rörande den italienska frågan, att Frankrike redan vid årets början varnat Italienska regeringen för det revolutionära partiets stämplingar. — Boken yttrar sig vidare med beklagande öfver, att makternas åtgöranden i den kretensiska frågan hittills icke ledt till något resultat. Frankrike vill ej mera besvära den turkiska regeringen med sina bemödanden om att åstadkomma en utjemning. — Utförandet af Luxemburgerfördraget betecknas såsom det mest tillfredsställande och banar vägen för återupprättandet af enigheten i Europa. — Förhållandet till Nordamerika förklaras vara det hjertligaste. Lagstiftande kårens byråer ha antagit de bebådade interpellationerna om regeringens utrikes politik och expeditionen till Rom, men de ha deremot förkastat interpellationen om aktningen för den personliga friheten i Frankrike. Det klerikala partiet i Frankrike är i mycket retad sinnesstämning och dess organer tala i de mest bålstora ord om, att revolutionens hydra reser sitt hufvud ätven i Frankrike, som bebådar nya stormar. Den stora allmänheten, ja, sjelfva oppositionstidningarne uttala sig deremot gynsamt om det kejserliga trontalet. Arkeologen Didron har aflidit i Paris. Han är hufvudsakligen bekant genom de af honom utgifna Annales archåologiques-, hvilka började utkomma år 1844. Han var äfven författare till det bekanta arbetet Histoire de Dien. Till England ha nu från Vestindien ingått några ytterligare underrättelser, hvilka likväl ännu äro temligen knapphändiga. Från S:t Thomas meddelas sålunda under d. 5 d:s, att vid orkanen derstädes en betydande mängd fartyg skadades, 80 sjönko eller slogos sönder på hafvet. Orkanen och tvenne jordskalf förorsakade, att taken på husen afsletos och många af dem störtade tillsammans. Alla afsärer voro under flera dagar afstannade. Rörande der befintliga ångare berättas: Rhone förliste alldeles och nästan alla ombord drunknade. Derwent stötte på grund och blef svårt skadad, Tyne och Solent förlorade till en del masterna, Columbian sjönk i ham