— Ah! min tanke var, återtog Asperginos, att det var en handiing af försoning. Men ni är bestämdt ond på sultaninnan Validå! ... Persern srarade ej härpå. Han märkte den starka sinnesrörelse som Eddin-Bey förrådde och yttrade medlidsamt till denne: — Så, min vän, nu har ni sett nog ... olyckan är ocrsittlig ... Lätom oss ej uppehålla oss längre på detta dystra stille. — Förlorad! för alltid förlorad! yttrade Eddin i en ton full af smärta, i det han tryckte sin väns hand. — Mod! låt ej er smärta bli bemärkt. — Att aldrig mer få återse henne, fortfor han i samma upprörda ton. Plötsligt reste han åter upp hufvudet, lemnade några mynt åt Asperginos och yttrade: — Gå till kyrkog årdsporten, köp kransar och blommor som vi skola lägga på grafven, vi som dermed ej vanhelga den. Det behöfdes endast en fjerdedels timma för att gå dit och tillbaka igen. Då budbäraren aflägsnat sig några steg, yttrade Eddin till persern: — Vet ni hvarföre jag aflägsnar denne man? — Nej, hvad är anledningen? frågade Nauzir oroligt. — Ni skall få veta det och jag besvär er som vän att ej lägga något hinder i vägen för uppfyllandet af min önskan. Han gjorde ett tecken åt vaktaren, som trogen den