Göteborgsposten – 25 november 1867, sida 1

hvom denne hemlighetsfulle person egentligen kunde vara, ty att tro på hans afrikanska härkomst föll honom ej in, då han var öfvertygad att den falske porsens vän ej kunde vara annat än falsk afrikanare. Tjugo minuter derefter stannade vagnen vid kyrkogården Montmartres port. In vaktare sprang fram, da han såg två fremlingar stiga ur, för att erbjuda dem sina tjenster. Asperginos förklarade för honom att han hade äran mottaga två af de utomordentliga sändebuden som just då uppehöllo sig 1 Paris, hvilket ökade hans vördnad till den grad att den kom att gränsa till efterhängsenhet. På Narirs befallning bad Asperginos honom moderera sitt nit och inskränka sig att följa efter på afstånd för att meddela upplysningar, då man hade behof af sådana. Som komedianten sjelf kände till hvar den graf var belägen, som de båda fremlingarne ville se, tog han den riktiga vägen utan att begära kyrkogårdsvaktarens upplysningar. Asperginos lemnade emellanåt några upplysningar ri rande en och annan mera märkvärdig graf som de Passerade förbi, men de båda vännerna gingo bakom honom med långsamma steg och försjunkna i begrundande, utan att svara på hans anmärkningar eller utbyta ett ord. Ingenting är så sorgligt som anblicken af dessa Paris kyrkogårdar, der det ej finnes tillräcklig plats för de döde, der menniskobenen ligga blandade om hvarandra med kiselstenarne, dit liken anlända så talrikt att man måste för att gifva dem cn plats i jorden gräfva upp qvarlefvorna af deras föregångare, skeletter, dödskallar, Svepning och likkistor, innan jorden haft tid att låta dem förmultna.