Göteborgsposten – 23 november 1867, sida 1

Och när i hemmets lugna hamn Du trygg kan lifvets stormar bida, Mer ljuft än näktergalens sång Du finner vid en treflig brasa Att lyssna till små barnens språng Ack, aldrig blir dig tiden lång, När dina små omkring dig rasa. Och sist när sanden runnit ut Uti ditt timglas, när ditt öga Sig sluter i din dödsminut Med blicken fästad mot det höga, Du fast i tron uppå den Gud, Som leder rättvist våra öden, Skall följa gladt hans maningsbud, Så fort du hör det sakta ljud Af stegen från hans engel — döden. ä —