Göteborgsposten – 21 november 1867, sida 1

— Nå väl! sade jag, Annette är icke här. — Ej här! du ljuger! Han skakade mig så att han kunnat skaka själen ur mig. Om han ej hatt behof af mig för att få underrittelser skulle han säkert ha gjort det inför full publik. Men han hade behof af mig och jag kände mig stark. — Jag ljuger ej, svarade jag; ni kan sjelf öfvertyga er derom. — Hvar är hon då? Hvar har du gjort af henne? .. Ahl jag anar det, du har ännu en gång öfverlemnat henno till Saint-Valiez. — Ni bedrar er aldeles. Ni har gått förbi henne på den yttre boulevarden; men ni har ej kunnat se henno emedan hon låg på en ökvertäckt bår ... — En bår? ... död? ... I det han frågade detta såg det ut som om ögonen velat falla ur hufvudet på honom. Han hade vilda passioner denne ryss. Jag förklarade honom då i få ord förhållandet med koleran, och att han ifall han ännu en gång ville se henne lefvande, ej hade ett ögonblick att förlora. Efter denna underrättelse begaf han sig bort. — oOch han fann den stackars flickan? — Döende. Två dagar derefter begrafde man henne, men han betalte omkostnaderna för hennes begrafning och lät uppsätta en grafsten med hennes namn på. Elephantine har funnit sig i denna omständighet och har sjelf gått att lägga en krans eterneller på grafven. Aga-Nazir öfvervann sin afsmak och sin harm; han erinrade sig sin unge väns uttryckta önskan och frågade: